Funderat lite grann på vilka roller man har in vänskapskretsen & så. Jag är en sån som ofta skickar iväg ett mess eller slår en pling bara för att höra hur läget är. Inte i tid & otid men har det gått några veckor & man inte hörts vill jag jue veta hur läget står till. Men eftersom inte så många som gör detsamma så tänker jag att jag kanske upplevs som jobbig, att folk har nog med sitt liksom. Att dom kanske inte alls vill ha kontakt med mig. Att då jag tycker det gått lång tid kanske andra inte alls tycker detsamma. Så nu för tiden riktigt stoppar jag mig själv från att skicka iväg en massa mess eller ringa.
Eller har jag satt mig i den rollen att folk vet att jag hör av mig så då hör dom inte av sig...? Men samtidigt så är jag intresserad av mina vänners/bekantas liv & vill veta hur det är som med dom. Får helt enkelt sluta med det.
Hädanefter får folk höra av sig till mig. Ska försöka med det iaf.
Ja som ni märker har jag det TRIST att bara ligga här hemma i mörkret med illamående, en dundrande huvudvärk & så flimmrar det framför ena ögat. Men kan inte låta bli att sitta vid datorn en stund iaf... Blundar just nu med vänsterögat... haha Knäpp man e!
Kunde jue inte sova inatt så hanns med en massa funderingar, bla just över "höra-av-sig" biten. Ja & en massa annat surrade oxå genom skallen, trots värken. Radhuset är jue konstant orosmoln i mina tankar, och nu inatt även snömängden på taket... hmm dom säger att våra tak inte behöver skottas men nu hör man jue bara om fler & fler tak som rasat in. Så inatt kom den tanken upp för mig & kunde inte släppa den på e tag, låg & lyssnade efter knakningar i huset. Lätt att bli lite paranoid på såna där saker. För det e myyyycket snö på taket. Älskling skottade av brotaket & altantaket men tror faktiskt att hela taket måste skottas av. Tänk om det faktiskt skulle rasa in, dels skulle man jue aldrig förlta sig själv & är man inne så lär man nog inte klara sig. Huvva vilka rysliga tankar jag tänkte inatt, skumma tankar. Men det får nog helt enkelt bli en takskottning framöver.
Huga, stackars dig - asjobbigt att ha sådär ont! Hoppas att det går över NU! :) Och det där med att höra av sig funderar jag också VÄLDIGT mycket på, och vänner i allmänhet. Som oftast tycker jag att det känns som om att man inte får nån respons, och då ger jag upp direkt. Att känna att man inte duger är det värsta jag vet. Jag orkar liksom inte bli sviken en gång till, då är jag hellre ensam. Kram
SvaraRaderaTack Ullis! Skönt att höra att fler har samma funderingar... Fast jag ger liksom inte upp på en gång, mina vänner fastnar i mitt hjärta liksom & då vill jag behålla dom... Men som sagt jag måste skärpa mig & hålla mig till dom som "vill" ha kontakt. Så jag e inte den som ger upp vänskap då man väl kommit varann inpå livet.
SvaraRaderaKram till dig oxå! :)
Ah, jo men sån är jag med! Jag menade mer såna som man lär känna, för då och då utökas ju kretsen. Under resans gång så att säga, haha. :)
SvaraRadera