Söndag

Igår var det en vecka sedan mormor lämnade oss. Uscha vilken vecka! Har knappt sovit på hela veckan så man har liksom gått som i dvala på jobbet. Dessutom på jobbet så håller dom på att byta ventilationen, så det har varit värdelös luft inne. Varmt & torrt! Nu hoppas jag på en bättre vecka den som kommer.
Har iaf sovit typ 7 timmar/natt nu i helgen, SKÖNT! Ska försöka lähha mig tidigt ikväll. Just nu håller jag på att puttra brytbitar, ska ta med mig till Härnösand idag. Far om en par timmar, jag & brorsan far ner för att vara lite med morfar. Mamma kommer nog oxå upp till morfar när vi kommer dit. Ska planeras lite inför mormors begravning, uscha vad jag gruvas för den.

Förra torsdagen så ramlade mormor hemma, slog i vänstra handen så hon hade ont. Morfar ringde efter hemtjänsten som kom dit & hjälpte dom att kolla så inget var brutet. På fredagen for dom ner på vårdcentralen i Härnösand för att röntga handleden & det visar sig att den är bruten ändå, så det bokades färdtjänsttaxi för att åka till Sundsvall för att gipsa den. Dom gipsar inte längre i Härnösand.
Så morfar åker med mormor ner dit. Efter gipsningen är färdig så väntar dom på taxi för återresa så äter dom lite i cafeterian. Mormor känner sig lite illamående då & kräks lite. Sen kommer taxin & taxischffisen tycker att mormor ser för dålig ut för att ta med i taxin. Så han hjälper morfar att rulla in henne igen på sjukhuset, hon satt i rullstol för hon har lite problem att gå långt. Väl inne så ramlar mormor ihop, så akutpersonal kommer & hon får bästa möjliga vård. Men dom kunde inget göra, hon fic en stor hjärnblödning visar det sig. Snabbt som attans fick hon hjälp oxå med ddom kunde inget göra. En röntgen visade att det inte fanns nåt att göra. Så morfar ringer efter mamma som i sin tur ringer mig & brorsan. Vi far alla ner så snabbt vi bara kan. Vet ju inte alls hur länge mormor finns kvar. Kom ner vid femtiden på eftermiddan. Älskade lilla mormor ligger då i en säng på ett enmansrum, högra sidan av ansiktet hänger, och hon har som en tub i vänstra näsborren för att kunna andas lite. Hon andas men är inte vid medvetande att vi är där. Guuu vilken chock för oss alla. Hon reagerar heller inte på att vi håller henne i handen, smeker henne eller talar till henne. Ingen reaktion, bara gurglande andetag hörs. Tårarna rinner på oss alla, verkligen hemskt att se en älskad persn ligga sådär.
Vid halvåtta känner morfar att han inte orkar vara kvar hos henne, han håller på att bryta ihop totalt. Jag ber mamma att skjutsa honom hem & vara med honom så han har sällskap. Jag & brorsan stannade kvar med mormor, fast vi visste inte hur länge.
Hon fick morfin sprutor så hon inte skulle känns nån värk, armen var ju gipsad & mormor klagade när det var nygjort att hon hade så ont. Vätska har hon alltid samlat på sig lätt oxå så hon lät väldigt rosslig, morfinet gjorde att slemmet blev lite lättare.
Satt brevid mormor hela natten blev det, höll hennes hand, strök henne över huvudet, pratade med henne. Tog bort slem (ursäkta låter äckligt, men vill bara skriva av mig hur det var) pratade lite mer med henne & tårarna föll. Uscha vad fort det går ibland.
Jag & mormor har alltid stått varann nära, närmare än vad jag gör med mamma. Därför blev det extra hårt, att hon 74år gammal ligger i en sjukhussäng & bara väntar på att kroppen ska ge upp så hon får somna in. Ingen vet hur lång tid det kan ta heller, en dag? Flera dar? Så jag & Jörgen satt där hela natten med henne, kändes evighetslång, bara lyssna på hennes andetag. Strax efter sex på morronen hände nåt, kom upp massor med slem, som att hon nästan kräktes slem & sen blev andetagen långsammare & långsammare. Ringde efter en sköterska då, & några minuter senare är hon borta. Hennes sista andetag var tagna & hon hade fått somna in. 06-15 på lördag morron sista april. Ringde på en gång till mamma & berättade, hon var ju hos morfar & dom had einte sovit nåt så dom var vakna. Vi satt kvar lite med mormor, plockade ihop våra saker, sa hejdå & sen for vi till mamma & morfar, pratade lite innan vi for hemåt, var verkligen tungt. Skönt att både jag & brorsan kunde vara med henne. Alldeles när hennes sista andetag togs så öppnades hennes ögon, och ibland pratas det om att det sista men ser innan man dör etsar sig fast, isåfall visste mormor att vi var där.
Var en fruktansvärt tung lördag när jag kom hem. Försöka sova lite men gick inte alls, somnade en par timmar på eftermiddan i soffan. Orkade inte gå ner på Nyland för att kolla majbrasan heller.
För min del känns det ändå såhär i efterhand bra att kunna ha varit med mormor ända till slutet. Då vet jag att hon inte hade ont, hon var inte ensam, hon hade sällskap. Annars hade såna tankar malt i mitt huvud. Brorsan har haft lite jobbigare att ha varit med om detta. Jag har fått en lugn inom mig, fast såklart hade jag hellre haft henne här bland oss. Nu när hon äntligen skulle få barnbarnsbarn i november. När vi var ner till dom på långfredan då hade hon hittat fram våra gamla dopklänning så den visade hon. Klart att om vi döper barnet att den ska bära den klänningen sa jag. Så jag är glad att vi tittade på den då, och det värsta av allt är att jag under några veckors tid kännt att mitt barn inte kommer få träffa henne. Å den känslan har inte känns alltför bra & nu visade det sig att det stämde. Även på påsk fick jag känslan av att hon absolut ville visa klänningen av en anledning, hon kanske visste? Mormor var lite sån...
Men nu får man blicka framåt, tänka på dom bra stunderna för det har varit många genom åren & prata om henne. Mycket av hennes matlagning & bakning brukar jag göra så det kommer leva vidare. Idag ska jag göra hennes grytbitar för att ta med till Härnösand, ja dom puttrar jue som jag skrev tidigare på spisen.
Känns bra att äntligen ha skrivit om vad som hände, har gruvats lite för det hela veckan. Men varit alldeles för trött för att orka sätta mig ner & skriva.

Nu ska jag ta & duscha innan det är dags att hämta upp brorsan & fara till morfar. Kommmer kännas otroligt tomt där hemma utan mormor.

Blev ett långt inlägg men skönt att skriva av sig, ser knappt vad jag skrivit tårana rinner, men det visar bara hur mycket jag saknar henne.

Kram på er som läser, var tdligen fler än jag trodde... kram

Sov gott mormor, det har du förtjänat